Annons:
Etiketttema
Läst 1226 ggr
Ikajo
6/23/13, 10:53 AM

Rei x 2 (Del 1)

[Detta är en fiktion som handlar om kärleken mellan två unga män i slutet av tonåren. För Sverige är det en rätt unik genre som har större genomslag utomlands, framför allt i Östra Asien.]

Hamasaki Rei:

Det var första dagen efter sommarlovet andra året i High School när vår hemklasslärare klev innanför dörren och tillkännagav att vi hade en ny elev i klassen. Det spreds ett förvånat mummel i klassen, det var mycket ovanligt med nya elever efter skolstarten i april även mer i en årskurs två klass. Jag såg ointresserat på uppståndelsen i klassen och väntade ointresserat på introduktionen av den nya eleven. Vår lärare lyckades tysta klassen och vinkade in den nya eleven.
Han hade ett blekt, nervöst ansikte och såg ner i golvet hela vägen fram till katedern. Han hade blekt blont hår som slutade strax ovanför axlarna, han var tunn och gav ett skört intryck. När han lyfte blicken flackade den nervöst över klassen. De mörka ögonen stod i kontrast mot hans annars ljusa drag. Han slickade sig nervöst om läpparna och såg frågande på vår lärare som vände sig till klassen.
”Det här är Kanagi Rei, han har av personliga skäl flyttat över från Midorigaokas grenskola till huvudskolan för att fortsätta sin utbildning här. Jag förväntar mig att alla ser till att han känner sig välkommen.” brummade han.
Jag såg plötsligt roat på min nya klasskamrat, chansen för detta att hända var oerhört låg. Vår lärare pekade ut Kanagis sittplats, ropade upp oss och lämnade oss sedan för att ge oss tid att bekanta oss med vår nya klasskamrat.

De andra i klassen kastade sig genast över den nya eleven med en storm av frågor. Några av killarna började skratta högt åt något och ropade högt ut i rummet:
”Du får passa dig för Hamasaki där borta,” sade de och pekade på mig. ”Hans familj letar inte efter en lämplig brud åt sin son, de letar efter en brudgum!” Flera i klassen började skratta, Kanagi hade vänt sig om och såg på mig med glasartad blick. Jag fnös högt och höjde min röst så den hördes över hela klassrummet.
”Bara för att det är tradition inom min familj att ‘gifta’ sig med en man betyder inte det att jag tänker göra det.” sade jag. ”Ta dem inte på för stort allvar. Jag heter Hamasaki Rei.”
Han lyfte på ögonbrynen när han hörde mitt namn, jag blinkade och vände mig om för att tala med min bänkgranne. Ur ögonvrån studerade jag detta oväntade tillskott till klassen. Kanagi såg ner i bänken och verkade inte så mycket ignorera våra klasskamrater som inte märka dem. Hans hår föll framåt och dolde hans ansikte från där jag satt.

”Jag tyckte att jag hade hört hans namn förrut!” sade Maki och satte sig vid bänken framför mig. ”Det var han som fick högsta betyg på Midorigaokas nationella prov, du vet där ens förmågor testas mot alla elever inom Midorigaokas skolor över hela landet.”
”Jag vet vad Midoriproven är, jag har tagit dem själv,” svarade jag något irriterat. ”Syftar du på Kanagi?”
Maki nickade ivrigt. ”Vår lärare nämnde honom när han skällde ut mig för mitt dåliga resultat. Från vad jag kommer ihåg ska han ha ett IQ på över 200 om jag kommer ihåg rätt.” Jag visslade förvånat till, Kanagi hade redan vart i vår klass i en vecka, trots det hade han inte gjort som några som helst försök att smälta in i klassen han höll sig på sin egen kant. Just då öppnades klassrumsdörren och Kanagi själv klev in, Maki kastade sig genast över honom med frågor. Det var första gången jag noterade hur trött och håglös han verkade.

”Obocchama gjorde bra ifrån sig ikväll,” sade Kuroda medan han körde limousinen genom de smala gatorna. Jag suckade uppgivet och sjönk ännu djupare ner i sätet. Bredvid mig låg slipsen, jag hade redan knäppt upp kavajen. ”Det finns inget tråkigare än societetsfester, deras ända syfte är att visa sina rivaler hur mycket mer man har och hur mycket bättre man är.” sade jag.
”Obocchama är så insiktsfull,” svarade Kuroda.
”En dag sätter du dina ‘Obocchama’ i halsen,” mumlade jag och såg ut genom bilglaset. När vi kröp mot trafikljuset fick jag plötsligt syn på en välbekant figur stapla till mot en husvägg för att sedan ramla ihop. ”Stoppa bilen!”
Kuroda stannade tvärt bilen och jag kastade mig ut, fram till den stilla gestalten. När jag kom närmare så såg jag att det mycket riktigt var Kanagi Rei, han var smutsig och andades stötigt. Det bleka ansiktet var ännu blekare med svarta ringar under ögonen. Kuroda hade också klivit ur bilen och skyndade fram till oss.

Kanagi Rei:

Jag hörde vagt dämpade röster som talade i närheten, en talade med väldigt bestämd ton, rösten var något bekant. När jag slog upp ögonen bländades jag av ljuset från en lampa och fick blinka till flera gånger innan jag såg något. När jag kunde se mer upptäckte jag att jag låt i en sorts himmelssäng av ett litet format. Ljuset kom från mitten av rummet, vid dörren stod en gestalt med huvudet utanför och talade med någon. Personen tittade in i rummet och såg åt mitt håll, han vände sig mot personen utanför och stängde dörren efter att ha sagt något mer.
”Så du är äntligen vaken,” sade Hamasaki Rei och gick fram till sängen. ”Vi började just undra om vi skulle kalla efter vår familjedoktor.”
”Var är jag någonstan?” mumlade jag.
”Hemma hos mig,” svarade Hamasaki, ”närmre bestämt, i min säng.” Jag försökte resa mig men trycktes bestämt tillbaka ner bland kuddarna.
”Du har feber och ser ut att ha ätit dåligt. Du har fått en dusch, kläderna är mina liksom rummet och sängen. Jag är inte så hjärtlös att jag struntar i någon som helt uppenbart är i behov av hjälp. Du stannar tills du blivit frisk, sen vill jag inte höra något mer om det!”
Jag försökte säga något men fick fram ett ljud, plötsligt yr lutade jag huvudet mot kuddarna och somnade tvärt.
**
Maki:**

”Du verkar ha hittat en ganska bra lägenhet trots allt,” sade han till sin kusin medan han hjälpte kusinen att packa upp ytterligare en låda. ”Lite elakt att tvinga er att flytta bara så där bara.”

”Det är inte mycket att göra åt, efter det som hände var det ingen som riktigt ville bo där längre.” svarade kusinen med ett sorgset leende.

”Vad var det som hände?” frågade Maki.

”Kommer du ihåg vad som hände innan sommaren?” svarade kusinen. ”Den sjuttonåriga pojken som övergavs av sina föräldrar som stack efter att ha slagit honom medvetslös och satt på gasen innan de gick.” Maki nickade, första delen av sommaren hade nyheterna bara handlat om den incidenten. ”Det var i vilket fall mitt lägenhetskomplex,” Maki höjde förvånat på ögonbrynen av kusinens erkännande. ”Faktum är att det var jag som upptäckte att något var fel och räddade på så sätt livet på honom.”

”Coolt, så då är du en riktigt hjälte då?” sade Maki och såg tillbedjande på sin kusin.

”Nja,” sade kusinen generat. ”Helst av allt ska man ju helst inte behöva bli en hjälte.”

De fortsatte att packa upp under tystnad, när kusinen pausade och såg fundersam ut. Maki stoppade också och såg frågande på kusinen.

”Jag är fortfarande lite förvånad att de gjorde det,” sade kusinen. ”Jag menar, deras son gick på Midorigaokas grenskola och hade så vitt jag vet utmärkta betyg. De bråkade aldrig och verkade trivas väldigt bra med livet.”

Kusinen började packa upp igen för att åter pausa.

”Jag undrar verkligen vad som hände paret Kanagi för att de skulle göra något så drastiskt som att försöka mörda sin ende son.”

Maki frös och blev alldeles kall inombords. Innebörden i det kusinen sagt blev kusligt uppenbart.

Fortsättning följer…

Del Två

//Sofia - Sajtvärd på Feminism iFokus
Officiell titel: Professionell Skrivare
Du kan läsa text skriven av mig här

Annons:
Upp till toppen
Annons: