Jag skulle vilja vända på frågan. Vad innebär det att vara manlig feminist? Hur är man då och hur vet andra om man är det? Är det en aktivitet eller ett sätt att tänka?

För mig är det överhuvudtaget ett ställningstagande att kalla sig själv för feminist. Det känns som man måste börja tänka på ett lite annat sätt om man väljer att bli feminist. Det gjorde i alla fall jag 😉

Okej. För mig är det fortfarande för luddigt för att jag skulle kunna kalla mig feminist och veta vad det betydde. Kanske är det därför så få män är feminister? Vet du vad motsvarande ord för män är?

Det finns artikel om feminism där jag har förklarat lite mera ingående vad feminism handlar om 😉

Det skulle nog i så fall vara maskulinist, men det skulle innebära att man anser att män är underlägsna kvinnor som samhället ser ut idag och att man borde göra något åt det.

Feminism är det ursprungliga ordet för jämställdhetskämpe på ett ungefär. Att man ska behöva ett nytt ord bara för att man är kille känns lite konstigt tycker jag…

Min pappa är feminism, även om han ibland driver lite med mig om det. Mamma är också feminist, men hon vågar inte kalla sig för det, utan säger jämställdhetskämpe istället..

Ordet är taget ifrån boken "Egalias Döttrar", en mycket intressant bok att läsa.

Det är synd att ordet feminist är så negativt laddat, vi får ta tillbaka det helt enkelt 😉

ja det håller jag med om! Vi tar det tillbaka och ger det värme och näring igen och inte med negativ laddning🙂

Feministiskt Initiativ förstörde lite för oss "normala" feminister…

Deras problem var att dem försökte vara ett samlat parti för flera feministiska inriktningar som inte helt gick åt samma håll. Jag kommer ta upp lite olika inriktningar så småningom, sajten ska få komma igång på riktigt först 😛

Om man tycker att patriarkatet ska vara omvänt, så det är kvinnan som har alla fördelar, och mannen är nertryckt, ja då tycker jag inte ens man kan kalla sig feminist.

Radikalfeministerna går helt klart till överdrift men de har visa poänger (jag har kikat på wikipedia). Problemet blir när man tror att alla är rabiata radikalfeminister…

Jag kallar mig inte för feminist. Men jag står för jämställdhet. Grejen är det att jag inte gillar könsuppdelning eller liknande, vilket gör att jag helt enkelt inte bryr mig om att märka vilket kön någon är. Det är helt enkelt inte relevant. Varför ska ditt kön spela någon som helst roll?

Jag håller fullkomligt med dig, vårt kön borde inte spela någon roll. Tyvärr så gör den det och då är det något man måste förhålla sig till, vare sig det är att "omfamna" det eller stötta bort det.

För mig är en feminist en person som hyser - och som i ord och handling lever efter - åsikten att kön predestinerar inte. Oavsett vilken könstillhörighet, om någon, som personen i fråga har i sina egna och andras ögon.

#14 *googlar ord*

Predestinerar - Förutbestämt

"åsikten att kön predestinerar inte." 

- Vilket kön man har bestämmer inte vem man är.

Förstod jag det rätt då?

#15: Jag menar att kön förutbestämmer ingenting, varken vad man är eller vad man kan bli eller vad man kan göra eller tänka eller vilja eller tycka.

De män jag stött på där frågan har kommit upp (alltså män jag inte känner) säger att de absolut inte är feminister, men att de vill ha jämställdhet, jämställdister har vi nog alla stött på ;)

Jag tror att fler män är feminister än vad man tror, problemet är bara att de inte är tillräckligt intresserade för att lära sig begreppet feminist.

Det är många som är egentligen feminister utan att de egentligen vet om det, lite beroende på hur man definierar begreppet. Själv har jag lagt till att jag tycker att man måste kämpa aktivt för jämställdhet för att kunna kalla sig själv för feminist. Det hjälper inte särskilt mycket att tycka om man inte heller gör. Det är min tanke i alla fall. Annars blir begreppet något lättvindigt om ni förstår vad jag menar.

För min egen del har jag svårt att kalla mig feminist så länge feminismen - i alla fall del del som hörs och syns - är så exkluderande. 

Som jag ser det så är varje jämställdhetsproblem ett mynt med två sidor där samma problem drabbar och gynnar män och kvinnor lika mycket men på olika sätt. Genom att ständigt fokusera på den kvinnliga problem-sidan har jag svårt att känna mig välkommen i feminismen. 

Ett enkelt exempel är t ex ojämnt uttag av föräldraförsäkringen. Det drabbar kvinnor genom att de är borta från jobbet längre, blir förmodligen de som vabbar mer, går till BVC mer, etc och därmed halkar efter i löneutvecklingen. Men å andra sidan får de bättre kontakt med barnen och är mer troliga att få vårdnad om barn vid eventuell vårdnadstvist. Männen å andra sidan är vinnare vad gäller jobbet, men förlorare vad det gäller barnen.

Det finns massvis med liknande exempel där samma fråga både drabbar och gynnar både kvinna och man, men på olika sätt. Men det är väldigt sällan feministiska politiker och debattörer tar upp båda sidorna.

Givetvis finns det massor med frågor som missgynnar män på det ena eller andra sättet. Det ser jag som självklart. Vårdnadstvister är också en sådan fråga. Personligen tror jag enda sättet att få upp en fråga är att själv lyfta den. Man kan inte sitta och förvänta sig att andra ska göra det åt en. Jag måste göra samma sak. Om jag tycker att något är fel måste jag säga det istället för att hoppas att någon annan gör det åt mig.
Det stora problemet är ju normer och attityder. Det är det som lägger mest black om foten.

#20: Håller med dig. 

Men tolkar jag dig rätt att du menar om jag som man tycker detta är ett problem så får jag starta en rörelse som lyfter upp jämställdhetsproblem som drabbar män?

Inte alls nödvändigtvis, det finns all möjlighet att röra sig inom feminismen för att uppnå det resultat man eftersträvar. Det kräver dock att man ser feminism som en sammanhållen och målinriktad grupp som jobbar tillsammans för samma mål. Så ser det ju faktiskt inte ut. Feminister är ofta enskilda personer som kämpar för sina rättigheter, det finns några få grupper men i det stora hela är feminism lite av en personlig övertygelse.
Om du vill starta en rörelse så är det givetvis helt okej, vem vet, det kanske behövs. Annars tycker nog jag att det första steget är att ge sig ut i debatterna och säga sin åsikt hur mycket skit man än får ta på vägen.
Det är så jag gör 😉 resultatet är väl inte alltid för smickrande och man blir ganska irriterade ibland men syns man så är det ett steg framåt.

Jag har väldigt svårt att kalla mig själv för feminist, mest på grund av hur själva begreppet blivit urholkat och flummigt.

Jag tycker att alla ska ha samma möjligheter, men inte att alla ska ha det lika. För alla människor har inte samma möjligheter fysiskt, psykiskt eller intellektuellt. Dock så tycker jag inte det borde ha något med kön att göra, på något plan.

#22: Ja, det är förmodligen en ganska bra analys och förmodligen precis det som gör feminism så laddat. Tre personer som kallar sig samma sak och grupperar sig till samma -ism, kan tycka helt olika saker.

Jag tycker det är väldigt svårt. Både de som jag föraktar mest och beundrar mest inom jämställdhetsområdet kallar eller har kallat sig feminister.

#24 En annan svårighet tror jag kan vara att på riktigt möta andra feminister. Det är få som faktiskt vågar presentera sig som feminist. Det som gör feminism så dynamiskt är ju att den innehåller idéer från väldigt många olika håll. Då kan det finnas bra saker och dåliga saker.

Jag är sån här person som går igång mer på idéer och tankar än personerna i sig själva. Två personer tror jag dock kan vara intressanta:

Judith Butler, amerikansk litteraturvetare/filosof/feminist som har skrivit en hel del intressanta saker. Lite svår att komma åt men hon har poänger.

Michell Faucoult, fransk (homosexuell) filosof som verkade vid Uppsala Universitet någonstans på 80-talet. Han har skrivit väldigt intressanta saker kring framför allt maktbegreppet. Så betydande att det inte går att prata makt utan att prata om Faucoult.

Jag kommer ha artiklar med fler intressanta person inom fältet. Både feminister och genusvetare och andra som bidragit till fältet. Men inte allt på en gång 😉