Intressant ämne! Jag tror det har med "master key - bad lock"-kulturen, om du fattar vad jag menar? Det är okej för killar att ligga runt, och det är så det ska vara, medan en tjej ska hålla sig till en och samma partner. Har man det tankesättet är det klart att giftermål känns lite som en tjejgrej…

Mycket intressant ämne!

Jag har själv funderat över just detta, när man ser alla tv program (amerikanska för det mesta) med så kallade "bridezillas" kvinnor som stressar sönder sig själva i samband med bröllopet och deras män som inte verkar bry sig.

Jag tänker lite på vissa barnböcker/filmer en prinsessa som vill leva lyckligt i alla sina dagar med en prins, som sitt enda huvudmål i livet.

Absolut, men det känns så himla konstigt att folk applicerar detta på just oss, eftersom att vi båda motsätter oss könsroller. Jag vill ju vara hans like, och tvärtom. Ingen översittare.

Men nu när du säger det så har det även varit tal om möhippor och svensexor (vi har inte fått någon själva dock). Många brudar är oroliga för att deras blivande män ska vara otrogna på sina svensexor, men något liknande har jag aldrig hört en blivande make säga.

Tråkigt att något som borde handla om kärlek och samhörighet får sådana stämplar.

Förutom det som redan nämnts så tänker jag att traditionerna kring bröllop bidrar till det hela. Bröllopsplanering handlar ju väldigt mycket om kläder, blommor, tårtor, osv. Sånt som män i allmänhet är ganska ointresserade av (en generalisering såklart). Folk borde tänka lite mer flexibelt och lägga upp bröllopet på ett sätt som båda parter tycker är kul. Typ gifta sig i skogen, ha star wars-tema eller vad tusan man nu kan tänkas gilla. Istället för att bara göra det som förväntas av en. Det engagerar sällan.

"Vad beror männens ointresse på egentligen?"

Tänkte med en gång på bemötandet. Vilket i sin tur har lite att göra med sociala normer och så vidare. Men om det konstant är du som får svara på frågorna medan din sambo mest ska stå vid sidan om blir det väl så av ren automatik att man får känslan av att man inte behöver veta någonting. 

Så som sagt är det ju det här med . . . normer och samhället. Det har blivit någon form av "regel" att kvinnorna är galna i bröllop, vilket kanske var sant i andra tidsepoker. Det har liksom hängt kvar antar jag 🙂

#5 Jo, förmodligen. Jag tror också att #4 har en poäng med att männen faktiskt stängs undan i och med allt detta "lullull" med klänningar, blommor, färgkombinationer som ska stämma till 110% osv. Män kan givetvis tycka om blommor, men min man var inte speciellt intresserad, och det är nog väldigt vanligt. Vi hade lite av ett historiskt tema, eftersom att det är ett gemensamt intresse. 

Jag tror att vi behöver pusha lite på alla blivande äkta män! Om vi som utomstående inte tar för givet att de är i blindo så tror jag att man kan få dem lite mer engagerade. Och det i sin tur tror jag kan bidra till att det blir lite mer jämställt. Om vi förväntar oss att de ska veta vad som sker så kan man kanske ändra mentaliteten lite.

Det där har jag reagerat på! Alla tårtdekorationer med budskapet att det är kvinnan som tvingar in mannen i ett äktenskap vill jag bara spy på… Men "höhöhöhö det är ju så roligt!". 🤮

Sen det här med att kvinnor ända från födseln dras in i föreställningen om att de måste leta efter "den rätta" och gifta sig med honom. Hon måste hitta en man. Det enda som kan göra hennes liv komplett. Själva bröllopet ska planeras in i minsta detalj flera år i förväg, för det är ju det viktigaste/finaste ögonblicket i hennes liv. Varför ska det vara så? Varför lär sig kvinnor att det absolut viktigaste i livet är att bli gift?

Själv har jag svårt att förstå grejen med bröllop och allt som ska höra därtill.

Min sambo (man) vill gifta sig med mig mera än vad jag vill. Han har talat om det i flera år. 

OM vi någon gång gifter oss vill ingen av oss ha ett stort traditionellt bröllop. Det är helt bortkastade pengar anser vi båda. Ingen av oss är heller troende så präst och kyrka går självklart bort.

Gifter vi oss är det en mycket privat och stillsam tillställning endast ett bevis på att vi älskar varandra och vill leva resten av våra liv tillsammans. Allt annat är trams.

Skulle det vara borddukar, servietter, blomsteruppsättningar och tårtor mm. så skulle det vara jag som fick ombesörja det för min sambo är ingen praktisk person.

Intressant att läsa. Har inte mycket att kommentera annat än det, tyvärr.

#8 Det sista stycke du skriver är nog en av de avgörande faktorerna. Kvinnan är nästan alltid familjens planerare och organisatör. Eftersom kvinnan oftast är den som planerar semestrar, hushålls bestyr och familjens aktiviteter så blir det naturligt att kvinnan planerar bröllopet. Varför kvinnan hamnat  den rollen är ett helt diskussionsämne i sig.

Äktenskapet är ett juridiskt avtal melan två parter. Något annat har jag svårt se det som. Jag är själv gift sen 35 år tillbaka.

#11 Vilken romantiker ;)

# 12 Man kan väl vara romatisk för det. Vi gifte oss borgerligt utan inblanding av någon släkt. Vad har det med saken att göra? När jag läste rättskunskap så var detta det första jag fick lära mig.

#11: Och eftersom det är det, borde det inte vara så svårt att få ingå sådant avtal med vilken annan person man vill, oavsett vilka kön de inblandade har och oavsett om man gör det av sexuella, emotionella eller ekonomiska skäl.

Men det är en helt annan maskburk 🙂.

# 14 Ja just det och enkönade par får vigas numera. Jag gifte mig av ekomiska skäl  då det inte fanns någon sambolag när vi gifte oss. Och nej det var inte så att min blivande make hade gott om pengar. Det är inte vad jag avser utan juridiken runt äktenskapet.

Vet inte hur jag ska uttrycka det här men jag tror i mångt och mycket att detta med bröllop är en generationsfråga.

Vi som växte upp på 60-70-talet såg generationen före oss i hemmafrufällan, med prinsessbröllop och prinsen på en vithäst-fantasierna och tog avstånd från det. Vi har en mera praktiskt och jämställd syn på samlevnad och äktenskap.

Det är med stor förvåning som jag nu ser en yngre generation bete sig som tidigare generationer gjorde. Första gången jag mötte en ung kvinna tala om sitt bröllop och sin vita klänning trodde jag hon skojade. Jag kunde bara inte förstå hur ett ungt par kunde göra av med så mycket pengar på (ingenting) sitt bröllop.

För mig finns det inte en bokstav som går ihop med jämställdhet och stort fluffigt bröllop. Det är diametrala motsatser.

Är det inte så att man har backat från feminismen och rättar in sig i ledet i och med att man anammar alla de gamla förlegade traditionerna utan att ens reflektera över det? Vad kommer därnäst? Barndop i kyrkan? Jag har unga bekanta som döpt sina barn i kyrkan men hävdar att "det har ingenting med gud att göra, eller så" NÄHÄ!  "-Det är bara trevligt" 

Därmed är det väl inte att undra på att folk förutsätter att kvinnan driver på och organiserar bröllopet. Det är ju helt enligt gammalt mönster. 

Av med brudklänningen efter bröllopet och på med förklädet.