Vad spelar det för roll om andra blir provocerade av om en tjej inte skulle vilja skaffa barn?

Jag har aldrig mött någon som blivit provocerad av det 🙂.

Jag tvivlar starkt på att det är särskilt vanligt.

Däremot har jag hört flera som likt #0 blir provocerade av tanken på att det finns någon som blir provocerad av barnlöshet, men det är ju helt orelaterat egentligen…

http://www.unt.se/inc/print/barnlos-nej-barnfri-1185449-default.aspx

http://www.aftonbladet.se/wendela/article12451192.ab

http://www.aftonbladet.se/wendela/article12451207.ab

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/141451?programid=1272

#2 Bara för att du aldrig märkt det betyder inte det att det inte existerar, eller hur? Det här är varken nytt eller särskilt ovanligt. Titt som tätt dyker det upp, men tyvärr så är det vanligt att folk inte lyssnar när man berättar det. Det är väldigt provocerande och konstigt för många människor med kvinnor som inte vill få barn.

"Bara för att du aldrig märkt det betyder inte det att det inte existerar, eller hur?"

Sant, just därför skrev jag bara att jag "tvivlar starkt" på att det finns.

Men du får gärna berätta varför du tror att det förekommer.

"Det här är varken nytt eller särskilt ovanligt."

Jag kan tänka mig att det var vanligt förr, men jag tvivlar på att det är det idag.

Bland annat är det ju väldigt vanligt att inte ha barn idag.

#4 Inte egentligen, det är bara vanligare att kvinnor får barn senare i livet. Majoriteten av alla kvinnor pluggar vidare och då får familj och barn vänta. De flesta först föderskor är omkring 30. De kvinnor som är omkring 20 är de som ännu inte påbörjat några högre studier. Så det är helt enkelt så att det är ovanligare att se unga mödrar jämfört med tidigare.

Det har ju precis kommit ut en antologi, skriven av forskare, som berättar precis det här. Så vad är det som är svårt? Alla kvinnor som inte vet bestämt att de vill ha barn märker att de måste förklara varför. Kvinnor som bestämt sig för att de inte vill ha barn måste försvara sig. Det är bara att läsa länkarna, jag slår vad om att du kan hitta mer i samma ämne om du bara söker.

Jag upplever det nästan tvärtom, jag är relativt ung och högutbildad (två universitetsexamen) OCH har barn. Folk i min omgivning tycker generellt att det är rätt märkligt, att vilja prioritera familj och inte karriär i min ålder och situation. Jag fick en hel del ifrågasättande kommentarer när jag var gravid. 

Oavsett vilket val man gör tror jag att man kan uppleva att man får förklara sig.

Jag tror att väldigt få reagerar på om man inte har barn. Kvinnor väntar ju som sagt längre och längre.

Om du däremot berättar att du inte VILL ha barn kan du definitivt få reaktioner. Det grundar jag på personlig erfarenhet. Äldre personer fnyser oftast åt mig "Haha du ändrar dig när du blir äldre". Tror inte att någon som inte varit en nära vän någonsin tagit mig på allvar på den punkten. Det är minst lika illa som att folk blir provocerade. Jämnåriga kan däremot bli upprörda. Dom känner av någon anledning att deras livsval blir ifrågasatt.

Sedan känner jag flera tjejer i 35-årsåldern som inte har barn och som alla har samma erfarenhet. Det verkar vara i den åldern det börjar bli riktigt jobbigt. Då är det ju snart för sent och då börjar folk aktivt att ifrågasätta deras val. Både släkt, vänner och kreti och pleti. Ofta har dom dessutom blivit ifrågasatta utan att personen frågat huruvida det är frivilligt eller inte. För även om ett sådant högst personligt val ska respekteras så är det ju ännu värre att anklaga någon som inte ens valt det själv.

#7 Det är väldigt mycket det jag syftar på. Valet att inte vilja ha barn är väldigt provocerande. Att inte fått barn än är inte så farligt men att inte vilja ha barn alls. Ja då får man se på annat.

Jag läste att forskare upptäckt att kvinnor är fertila längre än vad man tidigare trott. Så vid 35 är chansen att få barn fortfarande relativt stor.

#6 Din ålder spelade nog mycket in i det men hade du vart äldre hade inte brytt sig. Mer än att typ, jämt känna dig på magen vare sig du vill eller inte. Jag har inga egna barn men jag har syskonbarn.

Jag misstänker att det beror extremt mycket på vilken ålder du har. Få blir förvånad över om en 22-åring inte vill ha barn medans om en 32-årig kvinna blir mer ifrågasatt. Antar att det beror på att det trots allt är många som ändrar sig från att ha sagt att de inte vill ha barn som unga till att vilja ha barn när de är äldre. 

Men med det sagt tycker jag ändå det är ett jäkla sätt att reagera som vissa gör om en ung kvinna säger att hon inte vill ha barn. Att säga. "Jaja, du ändrar dig nog om några år ska du se" det är så nedlåtande.

Det är klart att det är retande att bli ifrågasatt; men för min egen skull (jag hatar att vara bitter!) brukar jag göra det till en tankeövning att gå igenom varför folk säger som de gör (jag har nämligen väldigt ofta blivit ifrågasatt genom mitt liv..). Nu när jag själv har fått barn tror jag faktiskt att det ligger en hel del (förvisso missriktad) välmening i det där att man ställer sig frågande till att folk inte vill ha barn. För mig har det ju varit det mest underbara som har hänt mig; livet har liksom fått ännu en dimension. På så sätt kan jag lite förstå vart det där kommer ifrån. Kanske? Bara en fundering. 

Men, för förtydligandets skull - jag tycker naturligtvis inte det är okej att ifrågasätta någons val att inte vilja ha barn.

Knappast stigmatiserande för annat än enögda.

Jag tänkte först att jag skulle jämföra med att tycka om choklad. Nästan alla gillar choklad, om någon berättar att de inte gör det skulle jag kanske bli förvånad och jag kanske till och med skulle fråga varför (även om det så klart är svårt att ge ett bra svar på), men jag skulle inte blir provocerad. Det är möjligt att personen i fråga blir provocerad av min fråga men det är ju en helt annan sak.

Sedan kom jag på att "gilla choklad" kanske inte är lika livsavgörande som att skaffa barn. Så låt oss istället jämföra att flytta ut till en stuga på landet (utan bredband typ 🙂) med att inte skaffa barn. Det är någonting jag aldrig skulle få för mig att göra och om någon berättade att de planerar att göra det är det fullt möjligt att jag skulle fråga varför och kanske till och med säga att jag tycker det låter skittråkigt. Men jag skulle fortfarande inte bli provocerad av det. 

Så jag förstår fortfarande inte hur någon skulle bli provocerad av att någon inte skaffar barn, och så länge det inte finns någon enda person som medger att de blir det är jag benägen att tro att det är försvinnande ovanligt, och kanske något man bara kan ignorera. Gissningsvis är det människor som blir provocerade av i princip vad som helst i så fall och då kan man ju inte går runt och ta illa vid sig av det. Som #1 skriver.

Om någon blir provocerad av det här inlägget så är det bara för att de har fördomar mot mig 😎.

Startade en undersökning:

http://feminism.ifokus.se/discussions/528c8664ce12c46bec001a15-provoceras-du-av-frivillig-barnloshet

Kom på att en förälder kanske kan bli provocerad om hens barn väljer barnlöshet, eftersom det medför barnbarnslöshet för hen själv - men då är det ju inte själva barnlösheten som är provocerande utan det faktum att hen inte får något hen själv vill ha. Det går ju inte att överföra till samhällsnivå riktigt, ens föräldrar kan ju bli besvikna på en för lite vad som helst.

JonasDuregård, ditt nick kommer mig att misstänka att du är man. Män som är frivilligt barnlösa betraktas inte alls med samma skepsis som kvinnor som är frivilligt barnlösa, så det kanske inte är så konstigt att du inte stöter på denna skepsis så ofta?

Om du vill se exempel på denna skepsis kan du till exempel titta i dessa trådar:

http://relationer.ifokus.se/discussions/51c1902c8e0e745a4d001232-barn?participating-3

http://relationer.ifokus.se/discussions/51d1269f8e0e746d79000363-barn-2-forstattning-pa-barn?participating-3

http://relationer.ifokus.se/discussions/51cd1e08ce12c44c250017e8-barnlangtan-eller-inte?participating-3

Där uttrycks den i termer av att frånvaron av barnlängtan och/eller barnkärlek är "sjuk" eller "onormal", i alla fall hos kvinnor. Samtidigt förklaras att dessa beteckningar absolut inte beror på att den som delar ut dem känner sig provocerade, utan bara på att de har rätt, så jag tvivlar på du kommer att få särskilt många "ja" på din undersökning. Lite som alla de som säger att de absolut inte har något emot homosexuella, det är bara det att de är onaturliga.

Har du aldrig fått ett dräglande, luktande, låtande knyte upptryckt i ansiktet med den uttryckliga förväntan att du ska bli förtjust, och om du aldrig mött förebråelserna hos den person som tryckt dit knytet när du förskräckt backar undan, så är du att gratulera. Det betyder inte att det inte finns ganska många andra som råkat ut för det.

#13 Borde det inte vara smartare att lägga en sådan undersökning på typ kvinnor i fokus istället för här? Jag menar…en sajt med massa feminister…hur många tror du skulle förneka kvinnor deras rätt att bestämma själva. Sedan så skriver du ut att de ska svara på om de blir provocerade eller inte, hur många tänker på att de blir provocerade? Då hade det kanske vart bättre att fråga vad de tycker om barnfrihet och valt svarsalternativ som inte skriver dem på näsan.

Grundläggande forskningsmetodik.

tycker att det är upp till var och en om man vill ha barn eller ej det ända som kan bli ett problem är om ens partner vill ha barn men inte en själv eller tvärtom

Jag har en moster som inte har barn, och jo, det är väldigt känsligt.

Eller ja, hon har inte sagt något och ingen i min mammas släkt har frågat, men det har talats lite bakom ryggen på henne om orsaken till det, oftast respektfullt, men allikväl.

En vän till familjen på 50 år har inga barn, när jag var yngre (8-10 kanske?) Så var jag helt säker på att hon ville ha barn men inte hade träffat någon som ville ha barn med henne, jag tyckte det var konstigt då hon är så snäll. Så antagligen var det något de äldre i min närhet pratade om när hon inte var närvarande. Tror inte det är något jag skulle tänka på annars.

En av mina mostrar hade inga barn, hon var född 1912.. Förvisso var hon ensamstående men likväl inga barn. En äldre kusin till mig var gift men hade inga barn.  Ett syskonbarn till mig som är kvinna har valt att inte skaffa några barn och ja det är lite för sent nu att göra det och själv har jag och min man inga barn vilket är helt frivilligt. Men visst snackades om att vi inte skaffade barn. Mest upprörd var min svärmor😃

Jag ville inte ha barn länge, och var helt öppen med att jag inte gillar barn. Just det att jag inte gillar barn var för vissa lite provocerande, men det var nog pga sättet jag uttryckte mig på. Nu har jag precis fått ett barn (som jag tycker mycket om, men jag gillar fortfarande inte andras). För mig är det just nu helt omöjligt att tänka mig ett liv utan barn. Liksom, vad gör de med all den tiden som inte går till blöjbyte? Ungefär som när jag skaffade hund, jag kunde inte föreställa mig ett liv utan långa promenader, bajsplockande osv. Jag kan tänka mig att det är lite detsamma för de som har katt, eller bor inne i stan vs ute på landet. Det passar ju så bra för en själv, så då blir man kanske nyfiken på varför andra väljer annorlunda. Inte så att man provoceras av att andra väljer annorlunda, utan att man försöker förstå varför de gör det. I trådarna på relationer.ifokus om saken tyckte jag de flesta blev provocerade av att de som inte ville ha barn kallade barn diverse saker (äckliga tex). Jag kan på ett sätt förstå att man blir provocerad av det, även om jag tycker det är rätt fånigt. Sen finns det väl alltid folk som tror att de som väljer annorlunda i livet därmed ifrågasätter deras egna livsval. Som de som väljer att inte läser på universitet som blir provocerade av de som valt att läsa vidare (eller vice versa). Generellt tror jag inte de flesta blir provocerade. Jag tror snarare det handlar om nyfikenhet och förundran över de som väljer annorlunda i livet.