Usch, känner mig helt sänkt.

Jag umgås mestadels med personer som har en bra människosyn och jag väljer aktivt bort att umgås med människor som är öppet sexistiska, rasistiska och homofobiska. Människors lika värde är extremt viktigt för mig.

När det kommer till rasism och homofobi så är jag jävligt snabb på att ryta ifrån om någon säger någonting som inte är okej. Det är lätt att stå upp för alla andra.

Men jag har problem med att bemöta vardagssexism. Känner alltid att jag inte blir tagen på allvar. Är en liten, söt och feminin tjej och vill kunna vara det utan att förlora människors (läs: vissa mäns) respekt.

Jag är inte speciellt rabiat. Jag har inga extrema åsikter. Jag tycker att alla ska få vara sig själva och bemötas med samma respekt. Jag vill inte sudda ut manligt och kvinnligt, jag vill bara sudda ut gränserna och normerna. Jag vill att man ska få bestämma själv om man vill raka sig eller ej, om man vill ha klänning eller byxor, om man ska gilla dockor eller bilar - eller alltihop. Jag vill att man ska få vara en han, hon, hen eller någonting mitt emellan och oavsett vilket vara lika mycket värd. Jag vill att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället.

Tycker inte att det är konstiga önskemål.

Ändå så möter man så jävla mycket motstånd jämt. Det "aggressiva" motståndet skiter jag i, tomma tunnor skramlar mest.

Det som är så förbannat jävla jobbigt, är när människor man egentligen tycker om och trivs med plötsligt vräker ur sig saker som får en att häpna. När man inser att dessa människor har en kass människosyn, att de absolut inte är aktivt men klart passivt sexistiska. De skulle inte aktivt trycka ner kvinnor, men de säger saker som "vad dryga feministerna är, hur jobbigt kan det vara, nu har det gått för långt, man blir så trött, ska inte jag få vara en karlakarl"… ja, ni vet, det gamla vanliga.

Såna kommentarer är aldrig riktade direkt mot mig. Folk gillar mig. Istället är det kommentarer på Facebook, det är kommentarer när man sitter i större grupper, det är "grabbsnack" som egentligen inte är till för mina öron. "Höhö, sa du inte åt ditt fruntimmer att gå ut och fixa en macka då?"

Och jag orkar inte säga ifrån varenda gång för varenda liten grej. Jag orkar inte alltid ta fighten och säga att "Du, det du snackar skit om nu är mina åsikter också." Jag orkar inte vara den där gnälliga feministbruden. Istället gör det lite ont inuti och lämnar mig med en jobbig känsla, men jag orkar helt enkelt inte axla det där feministoket. Vardagssexismen är överallt. Möter den nästan varje dag. På nätet, i skolan, i min sambos kollegekrets. Orkar inte slåss jämt.

Vad fan gör man? Kan känna mig jävligt ensam faktiskt.