Bra stripp. Och sorglig. Vad göra? Svårt att svara på.

Själv är jag en sån där "hopplös" person som envisas med att jag är precis lika mycket värd som vilken kille som helst. Jag har inget förhållande….. varför inte? Dels för att han då skulle behöva tänka om kring sig själv (min städtröskel är jättehög och dessutom har jag köpt en robotdammsugare… 😎) och dels för att jag vägrar ha ett förhållande som jag mår dåligt i. Tråkigt? ja.

En kvinna jag känner (över 65) sa en gång då jag berättade något kring min bror : "Ja, men han tänker ju i alla fall kring de frågorna. Det är inte så vanligt.". Ojojoj tänkte jag, är det andra människors krav på det manliga släktet? Att de i alla fall "tänker" kring jämställdhet?

Det verkar som om man får göra ett val mellan att bli omtyckt eller att stå upp för sig själv, och det tycker jag helt enkelt inte är ok. Är man "besvärlig" (utmanar tankesätt) så är man en bitch ungefär. Tröttsamt.

(det borde inte behövas men jag får väl tillägga att jag inte pratar mycket om jämställdhet, jag bara agerar. Det är tydligen provocerande nog.)

#1. Sådana människor behövs!

Tror stenhårt på att det inte är så hopplöst för "såna som du" ;) Är av den bestämda åsikten att det finns gott om killar där ute som är fantastiska och vill vara jämställda, även om man kan behöva ändra lite invanda beteenden.

Min kille visade sig vara en sån. Den där strippen öppnade upp mina ögon lite för att mina känslor är okej och vanliga. Så jag satte min karl framför datorn och sa: "Läs." Han läste och fällde den vidriga kommentaren: "Ptja, den var ju lite gullig…" varpå jag lugnt och fint sa: "Gullig? Kände du inte igen någonting? För det gjorde jag, nästan allt faktiskt."

Sedan pratade vi om det, för första gången. Hur vi bråkar. Jag berättade hur jag kände och hur jag upplever att han förminskar mig och trycker ner mig. Berättade också att jag vet att han inte är en elak person av naturen, utan att det här beteendet blir tydligt just för att han annars är så snäll och mån om att jag ska ha det bra. Och han lyssnade! När vi pratat helt lugnt en stund, och kommit överens om bättre sätt att uttrycka sig, sa han: "Förlåt, jag ska verkligen tänka på att inte vara elak och trycka ner dig när jag blir arg, jag har nog faktiskt gjort det innan men nu ska jag skärpa mig."

Success! Nu gäller det bara att det blir så också, och att jag vågar stå på mig.

Förresten, lite konkreta exempel på vad vi kom överens om att man ska vs. inte ska säga när man bråkar:

Fel: "Du har fel, du tänker fel!"
Rätt: "Jag tycker inte som du, jag tänker annorlunda."

Fel: "Så här är det!"
Rätt: "Så här tycker jag att det är."

Fel: "Du bara gnäller!"
Rätt: "Jag hör vad du säger men jag håller inte med." eller "Jag känner mig påhoppad, snälla backa så jag hinner tänka."

#2 Tack! 🙂

#3 jag menade förstås inte att det är hopplöst att hitta en kille, det har jag inga problem med. Menade "hopplös" som att jag vägrar att ändra på det faktum att jag är lika mycket värd som en kille.

Ändra vanor får man ju alltid göra om man lever med någon, men att ändra min personlighet. nej för f*n!!!!

Hade min kille sagt något sådant som "vad gullig" när jag visade strippen kan jag säga att jag hade dragit. Gullig???? (men det är väl bara jag som är överkänslig…..😎)

men frågan är väl om det hade hållt någon längre period med någon som behandlat mig som i strippen. Ignorerar vad jag säger, wtf??? Kollar ut genom fönstret? Kallar mina tankar kvinnliga??? Så i helsike, alltså. (Jag har sådana arbetskamrater men dem behöver jag ju inte bo med….)

jag är glad för din skull, att du tog upp det med honom. Äntligen. Hoppas det bättrar sig!!!

#4 "Hade min kille sagt något sådant som "vad gullig" när jag visade strippen kan jag säga att jag hade dragit. Gullig???? (men det är väl bara jag som är överkänslig…..)"

Jag har varit tillsammans med karln i fyra år och visste att han skulle säga något sånt 😉 Försvarsmekanism, känna sig träffad etc etc. Sånt gör ont! Han är uppvuxen i en omgivning där det är lättare att förminska andra än att förbättra sig, och ibland skiner det beteendet igenom även i honom. Han är dock medveten om det, och kämpar aktivt mot det, vilket är bra nog för mig. Det gjorde han ju även här, genom att spetsa öronen när jag sa att jag kände igen mig och lyssnade på vad jag hade att säga - samtidigt som han ömsom såg mig i ögonen, ömsom skamset tittade ner i golvet. Det var stort och det gjorde mig glad att vi hittade ett sätt vi kunde prata om det på.

Det där är ju ytterligare en del av jämställdhet, tycker jag, att se att män uppfostras till att hamna i tankekedjor och beteenden lika mycket som vi tjejer. Killarna lär sig att "vara manliga" och att känslor är någonting svagt och dåligt, de lär sig att bemöta människor som de själva blev bemötta när de visade sårbarhet: "Slog du dig, det är väl ingenting att lipa för, ryck upp dig!"

Min kille har kommit en lång bit där. Långt mycket längre än att han "börjat tänka kring de frågorna" 😛 Kan med stolthet säga att jag är tillsammans med en feminist, om än en som ibland faller tillbaka på normer och invanda beteenden.

Det är ju tur att man kan förändras. Jag hoppas också att det bättrar sig, annars får jag påminna honom. Tack och lov är han en stolt jävel som brukar stå för sitt ord, även om det gör lite ont 😃

#4 Och jag fortsätter tycka att du inte är hopplös som vill bli behandlad som en person istället för en tjej. Det är bra att det finns jämställdhetskämpar på alla nivåer.

Glöm bara inte att förlåtelse och förståelse är en viktig väg till den skyldiges förbättring :) Att förstå och förlåta kasst beteende är inte samma som att acceptera det! Däremot är det ett bra instrument för att få folk att vilja förändras till det bättre. Men det vet du redan!

#5 Det är ju bra att han jobbar på det. 😊 Jag vet inte jag. Just det där att förminska andra är inget jag skulle vilja acceptera i någon form. Har varit tillsammans med killar som haft det beteendet och för mig funkar det inte att ha det så. Jag blir för arg. Visst har du rätt i att detta är mönster som vi fostras in i, men för mig behöver killen ha kommit från sitt mönster om det ska fungera. Det är svårt för män ibland att se strukturerna för att de inte utsätts för dem på samma sätt. Att inte få respekt för sina känslor utan istället bli kallad hysterisk är svårt att sätta sig in i, tror jag. Det är i alla fall den reaktion jag fått då jag försökt diskutera saken. Att inte ta så "hårt" på det osv…. Tröttsamt. #6 Att förstå kasst beteende är inte heller samma sak som att förlåta det… 😊 Jag är väl lite "krävande" där (fasen vad många etiketter man får hela tiden) - jag har svårt att orka vara så förlåtande och "mjuk" som man ska vara som kvinna. Förmodligen för att jag också är uppfostrad enligt "set var väl inte så farligt, ryck upp dig"-metoden…

#7 Vi är olika helt enkelt. För mig har det varit en ren överlevnadsinstinkt att tro på det goda i människor, annars hade jag nog inte orkat med min uppväxt. Hade mitt seende varit för svart och vitt så hade det mesta gått i svart.

Jag vet också att jag själv varken är eller har varit perfekt, men ser mig själv som en bra person ändå. Jag vill hellre bli omtyckt för det jag gör bra nio gånger av tio, än dömas för det jag gör dåligt den tionde gången. Försöker bemöta andra människor på samma sätt. Genomruttna människor finns det gott om men många är bara okunniga och lata i sitt tänkande, det gäller alla områden här i livet. Okunniga och lata människor brukar lyssna dåligt när man blir hård och övertalas/övertygas enligt min erfarenhet nästan alltid enklast med lite klapp och lite smäll, snarare än bara smäll.

#8 Vi är så klart olika. Det måste ju vara ok. Försöker också se det goda i människor. Finns där alltid. Men jag väljer noga vilka människor jag vill ha nära. Och givetvis får folk ha dåliga sidor, det var inte alls det jag menade. Bara att just den dåliga sidan (förminskning), den fixar jag inte. Har mycket hellre någon som inte städar, är allmänt glömsk och kan skratta åt sig själv. 😊 Smäll funkar inte på någon, tror jag. Däremot tydlighet. Men det är en helt annan sak. Människor som är lata eller okunniga diskuterar jag helst inte med. Det är då jag hellre handlar istället. Exempelvis låter bli att överprestera så att någon annan får en chans att göra något.

#9 Du verkar vettig, olik eller ej! 🙂 Det är tur att vi är olika men ändå kämpar mot samma mål. På så vis når vi ut till många, många fler.

#10 Man tackar! 😊 Detsamma. Tror också att olika strategier funkar på olika människor.

Just det där med ansvaret för sysslorna och utförandet av sysslor tycker jag är intressant och ofta stämmer in. I väldit många av mina vänners förhållanden gör de ungefär lika mycket hemarbete men det är alltid kvinnan som ser till att det blir gjort. För att inte tala om saker som att se till att presenter blir köpta, alltid kvinnan.

Tyvärr måste jag säga att det var lite otäckt att läsa eftersom jag plötsligt insåg att jag behandlar min kille lite som killen behanmdlar tjejen i stripen. När vi umgås med andra drar han ofta långa historier ( som jag redan hört flera gånger) och då tittar jag ofta ut genom fönster eller gör något annat istället för att stödja honom genom att visa att det var en rolig anekdot. Samma när vi någon gång får till ett rejält bråk, händer väldigt sällan som tur är. Jag är "jättebra" på att vara elak och förminskande. Det första ska jag jobba på men att vinna bråk är en egenskap som jag nog har svårare att få bort för när jag blir riktigt arg, då är jag arg:P

Jag och min pojkvän har infört ett städschema eftersom jag annars gjorde mest, typ allt (men det tyckte såklart inte han). Allting vi inte skrev upp från början blev det jag som gjorde mest av. Oerhört förvånande.

Min enda lösning är att skriva upp och dela på typ allt. Handling, städning, tvättning, skötsel av husdjuren (ge mat/vatten, klippa klor). Osv. Känns som ett schema för mentalt handikappade snart, där varje liten detalj måste mikrostyras. Men om vi inte gör det  så glider vi tillbaka in i att jag ser och gör massa saker eller säger till, och han vänjer sig vid att inte behöva tänka eller ta ansvar, bara lalla runt medans min energi sipprar iväg mer och mer. Usch, nej, vägrar bli morsa eller hemmets "husmor" som har koll på allt.

I ett bredare perspektiv tror jag att det går bort med tiden, ju fler jämställda föräldrapar som finns, eftersom traditionella föräldrapar många gånger genererar vuxna mansbebisar tyvärr.

Jag känner faktiskt inte igen mig alls. Vi har nog alltid varit jämställda, så det är svårt att svara på hur man genomför en förändring.

Men, vissa saker tror jag är avgörande för våran framgång. Dels är min man en känslosam människa, och vi värderar varandras känslor högt. Det händer aldrig att någon nervärderas för dennes känslor, och jag tycker nog att man kan införa en sådan regel i ett förhållande om det existerar ett problem. 

Hushållsarbetet har också alltid varit lika, vi har alltid gjort hushållsarbetet tillsammans. Jag lagar ofta mat samtidigt som han diskar, tvätten tar vi alltid tillsammans eftersom att vi inte har egen maskin, och städar gör vi också alltid tillsammans. Men nu jobbar min man heltid och jag börjar plugga på distans den 20e (på 50%). Så hädanefter kommer jag göra mer hemma, men det är ju mitt eget val som valde en 50%-kurs istället för en på 100%. Men detta kommer inte innebära att jag gör allt, vi har bestämt att han ska diska och städa köket efter middagen (som jag lagar), och så får han laga mat på helgerna.

Vi är inte så jämställda. Fast åt andra hållet. Kan jag ärligt erkänna. Det får mig att inse hur svårt det kan vara att ändra de strukturer man har i sitt förhållande. Jag tycker man alltid ska jobba på att förbättra jämställdheten i sitt förhållande men jag förstår också varför det tar tid. Vi använder inte kränkningar i vårt förhållande utan det är snarare uppdelning av sysslor. Han hämtar till och med saker åt mig. Han skyller på att jag är sjuk. Men jag behöver ändå bli bättre på att hjälpa till. Han mår ju inte heller prima.

Läste boken "Det kallas kärlek" en bra förkortad serieversion tycker jag. Det är nog den bok som givit mig flest "aha-upplevelse" Fast jag har aldrig tyckt att jag och min sambo är helt jämställda när det gäller hushållsarbetet. Vi jobbar på det och pratar mycket om det, men jämställda är vi då inte.

Även om man är medveten om att det inte är jämställt kan det vara svårt att bryta vanorna.
Jag är medveten om att jag till viss del ärvt min mors martyr-beteende. Förut kunde jag gå runt och tycka synd om mig själv medan jag skurade och min kille satt vid datorn, för att sen anklaga honom för att han inte gjorde något. Sa jag till honom rakt ut att jag ville ha hjälp med att moppa? Absolut inte! Då skulle man ju kunna antyda att jag var lat, egoistisk och jobbig. Om min kille spontant började städa kickade det inövade "du skall icke lata dig" in och en inre stress tog vid. I flera år var jag medveten om det men kände mig helt maktlös att gå emot det eftersom stressen och tankarna som följde med drev på så hårt.