"Kroppen spelar ingen roll". Det är ett vanligt slagord i den feministiska kampen tillsammans med "utseendet spelar ingen roll". Jag skulle dock vilja slå ett annat slag och säga att kroppen spelar visst roll. Min kropp spelar roll för mig. Det betyder inte att den spelar den roll som media och samhället försöker tala om för mig att den borde spela. Men visst spelar min kropp roll.

Jag kan ibland tycka att kriget som förs mot kropp och utseende kan vara respektlös mot de kvinnor och män som har påverkats väldigt mycket av sina kroppar. De där den sjuka fokusering har gått för långt. Att säga till de människorna att deras kroppar inte spelar någon roll är rätt respektlöst. De har nämligen varit smärtsamt medvetna om hur mycket deras kropp spelar roll.
Det är respektlöst mot de människor vars kroppar vänt sig emot dem. Det är respektlöst mot de människor som upptäckt att de borde ha låtit sin kropp spela roll.

Vi som feminister och feminismen i stort behöver börja acceptera kroppen. Sedan feminismens start har vi fört ett ständigt krig mot kroppen. Hundraåriga traditioner som låste kvinnan vid kroppen ledde till en kamp att frigöra sig från den. Man anammade idén om kroppen som något sekundärt, primitivt. Samtidigt som feminismen utkämpade sitt krig mot kroppen har samhällets fokus på kropp blivit allt större. En idealbild skapades av den korrekta kroppen. Den bild som blev omöjlig att leva upp till. Och en som stängde ute alla andra kroppar.
Liksom tidigare tog feminismen upp kampen mot de skeva idealen. Men rätta! Det ska inte förnekas. Men samtidigt som feminismen tog tag i kampen mot de skeva idealen så fortsatte den totala striden mot kroppen. Istället för att alla kroppar skulle få utrymme har det blivit till att ingen kropp får finnas.

"För kroppen spelar ingen roll". Min kropp spelar roll. För mig. Varje gång jag försöker dra på ett par jeans i affären eller läser extra noga på mascarans innehållsförteckning för att vara säker på att den är parfymfri. Varje gång jag ställer mig på vågen och inser till min förfäran att jag har gått ännu mera i vikt. För min kropp spelar roll. Den spelar definitivt inte den roll som samhället vill. Men den spelar inte heller den roll som jag själv skulle vilja att den gjorde.
Kroppen spelar roll. Allas kroppar spelar roll och allas kroppar borde få finnas. Kampen mot ett sjukt och skadligt ideal får inte ersättas av en förnekelse av kroppen. De som faktiskt bryr sig om hur deras kroppar ser ut och hur deras kroppar mår. De måste också få finnas. De måste också få vara en del av kampen. Kampen mot ett samhälle där alla får plats. Där allas kroppar är en kropp som spelar den roll som man själv vill ge den. En plats där kroppen tillhör en själv.

Vi, som feminister, måste börja acceptera kroppen. Vidga dess möjligheter, inte stänga till dem. Vi får inte hamna i ett läge där vi fokuserar så hårt på att förneka kroppen att vi skapar ett förakt mot den. Vi måste acceptera kroppen. Vi måste acceptera alla kroppar.
Annars riskerar vi att förlora den kamp vi säger oss utkämpa.