Också utdrag från en bok jag håller på skriver (bara en åt gången? Skulle inte tro det… 😛). Boken heter "Gudarnas bok", utdraget är från första kapitlet. Bara för skojs skull.

__________________________________________

Smällen av metall som träffar sten fortplantade sig genom hans armar. Han svor och lyfte hackan, med vana fingrar kände han längs med dess kant. Den verkade ha klarat sig. Eriia lade ifrån sig hackan och började gräva efter stenen med händerna. Han hade lovat att vända den gamla åkern innan sådden. Givetvis så hade de hårda vintrarna dragit med sig stenar. Det här var redan den tredje stenen han var tvungen att gräva upp.
  Ett ljud fick honom att stanna upp. Det hade kommit från skogen bredvid. Han lyssnade en stund utan att höra något. Med ett öra mot skogen började han gräva igen. Där. Han stannade mitt i rörelsen. Lyssnande. Ropet var svagt, det var knappt att han hörde det.
  ”Hjälp!”
 Eriia for upp på fötter och satte av in i skogen. Då och då stannade han för att höra varifrån ropet kom. Efter en stund fick han syn på något rött mitt i den grågröna skogen. Med blicken fäst mot den röda fläcken skyndade han sig fram mellan träden.
  Det var en ung, rödhårig man. Ansiktet och kläderna var bruna av lera, händerna sträckte vädjande mot Eriia. Kinderna var strimmiga av tårar. Kroppen var nedsjunken upp till armhålorna i sankmarken.
  Eriia såg sig omkring på marken och fick syn på en gren. Han sprang fram till kärret och lade sig på mage vid dess kant. Han sträckte fram grenen mot den andre mannen. Desperata fingrar grep hårt om grenen. Eriia drog så hårt han kunde och såg till sin fasa grenen gå av. En blandning mellan en snyftning och ett tjut kom från den rödhårige mannen som sjönk ner ytterligare.