Jämställdhet är i sig självt, ett "vagt och urvattnat" begrepp som i grunden kan ha olika betydelser. "Kvalitativ" jämställdhet betonar "lika villkor" och är i princip synonymt med begreppet "jämlikhet". Jämlikhet innebär att ingen skall särbehandlas pga. kön, ras eller religion. Det var detta kvinnorörelsen ursprungligen, och med rätta kämpade för. Kvalitativ jämställdhet eller jämlikhet, ser nog de flesta av dagens demokratisk sinnade medborgare som en självklarhet.

"Kvantitativ" jämställdhet däremot, betonar "lika utfall" och innebär synsättet att en "riktig jämställdhet" är uppnådd först när vi har en "likafördelning" av allt, inom  samhällets alla områden (50-50 fördelning). När det gäller feminismen, så ligger fokus här på "fördelningen" mellan könen. När det gäller socialismen, så ligger fokus här på "fördelningen" mellan klasserna. Ett grundläggande axiom här, måste i feminismens fall vara att det inte kan finnas några "relevanta" skillnader mellan könen. Endast så kan man motivera "kvotering och särbehandling", vilka i sig själva står i strid med en kvalitativ jämställdhet, dvs. kravet på lika villkor. Kvantitativ jämställdhet med "kvotering och särbehandling", ses nog inte som något lika självklart som kvalitativ jämställdhet, av dagens demokratiskt sinnade medborgare.

Att dagens statsfeministiska nätverksmatriarkat har lyckats utnyttjat denna paradoxala dualitet som finns inneboende i begreppet jämställdhet, till att implementera en närmast total kvantitativ jämställdhetspolitik och dessutom har lyckats med att upphöja samma begrepp till en allt annat överordnad norm i hela samhället, är inget annat än en rejäl "backlash" för jämlikheten. Feminismen är till syvende och sist, ett särintresse som kämpar för kvinnors rättigheter. Att hävda att feminismen kämpar för en verklig jämlikhet, är inget annat än ett rent hyckleri.