#0 Det här är ett glödhett ämne som knappt tål att diskuteras (i dagens samhälle). Det finns en tendens att, inte bara jämställa, utan även försöka likställa män och kvinnor. Men ett samhälle med stark reproduktionskraft har ingenting med jämställdhet att göra. Friska och starka barn uppnås med män som är manliga och kvinnor som är kvinnliga. Detta är inte könspolitik utan naturens urval.

Män med mycket testosteron alstrar starka och friska barn (bra gener) och kvinnor dras naturligt till dem ju närmare ägglossningen de befinner sig. Dessa alfahannar är däremot värdelösa som familjefäder, de drar vidare till andra mål. Kvinnor med mycket österogen är på motsvarande sätt mer lämpade för barnafödande och fertila män dras (förmodligen) instinktivt till dessa kvinnor. Detta faktum/problem har samhället och jämställdhetsdebatten inte ens kommit i närheten av.

Kanske är jämställdheten ett missledande begrepp, för det antyder en slags utslätning av könsfrågan. Könen skall inte bli mer lika varann, det är en björntjänst. Däremot bör könen mer respektera varandra, varandras olikheter. Då blir det liksom en helt annan debatt, som mer handlar om förhållningssätt mellan de olika roller vi spelar som man och kvinna. Vi skall givetvis ha samma rättigheter men könsrollerna är i sig polära. Dessa roller bör identifieras och analyseras för en bättre förståelse.

#1 testosteron ökar bara sexlusten hos män om nivåerna är låga och går till normala nivåer. från normala nivåer till höga har testosteron ingen större inverkan på driften. Höga halter östrogen hos kvinnor ger ganska stora problem, både med reproduktion och psykiska problem så som nedstämdhet, depression och humörsvängningar. Vad gäller hormoner är alltså normala nivåer det optimala ur ett reproduktionsperspektiv. jag ställer mig också frågande till sambandet mellan män, höga halter testosteron, god reproduktion och dåliga föräldraegenskaper. För manlig reproduktion är låga halter testosteron inte förknippat med goda föräldraegenskaper, utan kopplat till nedstämdhet, depression, svårigheter att koncentrera sig. inga vidare egenskaper för en förälder. som sagt, lagom är bäst ur ett reproduktionsperspektiv. jag tänker också att om den testosteronstinne mannen är mer lämpad att alstra barn, men dålig på omhändertagande borde det vara en evolutionärt dålig kombination. nu är jag lite emot att jämföra djurriket med oss människor, men ser du på andra flockdjur med en dominant hane som far till flockens kullar är det gemensamt att det är den starkaste hanen som också stannar och ser till sin egen avkomma. se på våra släktingar gorillorna som exempel. det är ju evolutionärt fördelaktigt att inte bara kunna reproducera sig, utan att avkomman når reproduktiv ålder själv. skulle man se det så skulle alltså en kvinna helst välja en man som både visar manliga attrubut, men också en omhändertagande del där denne värnar om avkommans fortlevnad.det är mest fördelaktigt både för mannen och kvinnan.

nu får jag lite incelvibbar av de här tankegångarna, som ofta enligt mig lägger för stor vikt vid ett hormon, testosteron. östrogen tas som det viktiga kvinnliga hormonet, men egentligen styrs kvinnans reproduktion av en stor mängd hormon där menscykeln ska gå mot lägre östrogenmängd och högre mängd gulekroppshormon och progesteron för att kunna behålla en graviditet.

nu fokuserar jag mycket på just der reproduktiva, men det är ofta de rollerna som tas som typiskt manliga och kvinnliga och jag tror att analysen av rollerna där är fel. därmed inte sagt att jag inte tror på våra olikheter som män och kvinnor, för det gör jag. jag tror bara inte att analysen om den reproduktiva rollen är helt rätt.

#2: Kan hålla med om att fokuseringen på könshormoner är en lite för 'enkel' analys av situationen. Det är många andra faktorer som spelar in. Kvinnans sexualitet är 'komplex', utan att överdriva. Det kan finnas dragning till s.k. 'alfahannar' i vissa situationer. Vid andra tillfällen kan attraktionen till mer 'veka' män ta överhanden. Då kan det handla om söta, gulliga män som väcker moderskänslor och beskyddarinstinkter, män med humor och charm kan också attrahera vissa kvinnor. Samma typ av analys kan säkert göras om männens olika typer av attraktion gentemot kvinnor.

Tycker mig se betydande olikheter vad gäller djurens beteenden i fråga om reproduktion jämfört med människans. För människan verkar det vara mycket mer sociala faktorer som spelar in. Darwin's evolutionsteori haltar, och är förmodligen missförstådd. Det är således inte 'den starke' som överlever (har framgång), utan 'the fittest', dvs den 'bäst lämpade'. I människans värld är bäst lämpad något som varierar från gång till annan och från plats till plats.

Det enda jag vänder mig emot är egentligen trenden att försöka 'släta ut' och mer eller mindre utplåna manligheten och kvinnligheten. Att vara mycket man respektive mycket kvinna har blivit ett fult begrepp och det tror jag är att missgynna människosläktet som helhet. Man bör till exempel inte sätta likhetstecken mellan alfahanne och mansgris (vilket förekommer på sina håll). Är tämligen säker på att det finns manliga män som också har förståndet att uppträda hövligt, utan att göra avkall på sin sexualitet.

Om sociala aspekter spelar in i hur vi parar ihop oss torde ju teorierna om alfa och beta-individer halta. Goda föräldraegenskaper, som att sörja om sin avkomma och inte lämna den bör vara lika viktigt evolutionär för både mannen och kvinnan, främst då vi är en art vars ungar föds helt hjälplösa och är hjälplösa under en lång period. Nu är det ju så att de flesta ändå finner en eller flera partners i livet, och jag har svårt att tro att om kvinnor drogs till alfa skulle dom bara nöja sig med resten utan någon egentlig attraktion. Det finns ju exempelvis forskning som visar att vi dras till vår partners lukt. Lukten har inget med vår trygghet eller position att göra, utan det berättar hur kompatibla våra immunförsvar är, och hur väl dessa skulle fungera ihop i en avkomma. Jag tror ganska lite på att en viss typ av alfamän attraherar alla kvinnor och vissa moderfigurer till kvinnor attraherar män. Det är mycket mer komplext. Vad jag däremot tror är att många ensamma män gärna vill göra det till någon annans fel att dom inte hittar en partner, och då är det lätt att skylla på tjejerna som bara vill ha alfakillar och badboys. Jag har träffat ett gäng av dessa själv under årens lopp. Därför har jag lite svårt för alfa och betauppdelning av män. Därmed inte sagt att jag inte tror att det finns skillnader mellan just män och kvinnor förutom de klart uppenbara. Jag tror bara att hur vi väljer en partner är otroligt komplext, precis som det komplexa flockdjur vi är. Jag tror absolut att det finns personer som är mer lämpliga ledare och mer lämpliga följare med jag tror inte att man kan förklara det med testosteron eller östrogen eller ens nödvändigtvis vad man har mellan benen. Jag tror inte att vi kan släta ut våra olikheter, men jag tror det är lika farligt att exkludera individer baserat på kön. Man kan nog tillåtas generalisera ibland, men ibland måste man också se till individer.

#4: Bra argument där, med doftens betydelse. Visst är frågan oerhört komplex. Vad gäller individers tendenser att 'kanalisera' problem på det motsatta könet så är det nog lika illa ställt hos både killar och tjejer. Ensamma män eller ensamma kvinnor; alla som undlåter att jobba med sin egen karaktär lär falla för frestelsen att kasta all skuld på annat kön eller annan individ.