Tycker att Paksenarrion av Elizabeth Moon är ett bra exempel på feministisk fantasy. Det är en trilogi som är helt centrerad kring en ung kvinna som bryter sig loss och hittar sin egen väg som krigare. Den saknar helt romantiska inslag och hon är tuff nog att vara en bra förebild men har ändå många mjukare sidor som gör henne mänsklig och samtidigt inte för manlig.

Jo, den är bra. Länge sedan jag läste den men jag minns den ändå rätt väl.

Jag har läst den två gånger =)

Jag läste den ett par gånger i tonåren, så det är några år sedan. Robert Jordan/Brandon Sanderson (eller vad han nu heter) hade plötsligt en homosexuell man i sista boken av The Wheel of Time, var ingen stor karaktär och mest i förbigående. Intressant i alla fall, efter att bara ha haft homosexualitet mellan kvinnor. Bara att det fanns lesbiska undertoner…

Hittade nyligen Paolo Bacigalupi, Ship Breaker. En bok där människor gör vad de behöver göra utifrån andra omständigheter än kön.

Storfavorit, alla kategorier, är annars Sheri Tepper, som vänder genusaspekter inte bara upp och ned och bak och fram utan på ännu fler och oväntade håll, och ofta får en inse att man har förutfattade meningar som man knappt ens själv visste om.

Började läsa "Graceling" nyss, om en tjej med dödens gåva, som verkligen var badass i början och slog ner män bara sådär pang bom och jag gillade verkligen storyn… tills hon träffar snubben Poe och allt blir helt "åh Poe jag klarar mig plötsligt inte utan DIN kraft som är så mycket bättre än din, snyft, ligg med mig" ._. Nu överdriver jag naturligtvis lite men blev så trött…
Sedan finns det ju många starka kvinnliga karaktärer i Harry Potter till exempel;)

Vet inte om jag tycker det. Hermoine började rätt bra men sen blev hon lite av ett våp, dessutom så var det ju nästan aldrig någon som uppskattade hennes intelligens trots att det var ofta tack vare den som de lyckades. Ingen av kvinnorna står riktigt helt på egna ben och är någorlunda "normala".

Inte riktigt fantasy, men Jan och Maria Berglin är bra på att låta män och kvinnor vara arga, dumma, rationella, fula, starka, glada, vackra, kloka, snälla, elaka, irrationella … om vartannat och utan "standardfack".

Jag skriver själv fantasy och försöker hålla mig borta från de här urvattnade stereotyperna så gott det går. Min huvudperson är varken Xena eller prinsessan på ärten, hon är en helt vanlig person. Annars tycker jag ofta fantasy ofta porträtterar kvinnor i en av de två rollerna. Men jag följer tråden uppmärksamt efter tips på författare att läsa!

7 - Hur blev hermione ett våp?! Har du endast sett filmerna??
McGonagall, Molly Weasley, Tonks, Luna, Bellatrix..

#10 Jag har läst böckerna flera gånger om sedan jag var 10-11 år så jag har rätt stor koll på dem. Hon tappar handlingskraft och blir extremt mycket känslosammare än hennes två vänner. Hon är väldigt kapabel och kan göra mycket men hon får ingen tacksamhet. Det förändras inte särskilt mycket. Dessutom blir hon hela tiden ansvarig för att ta hand om Harry och Ron.
Av dem du nämner är det egentligen Mcgonagall och Mrs. Weasley som är starka kvinnor och fortfarande är någorlunda "normala". Mcgonagall är dessutom den enda av dem två som står över sin roll som kvinna och blir något mer. Mrs. Weasley är väldigt mycket en moderskaraktär, en ganska så vanlig roll kvinnor får i Fantasy.

#9 Undrar vad du skulle gilla den roman som jag håller på att skriva på. Är det något jag gillar är det starka och kapabla kvinnor med färgstark personlighet. Det ser man tyvärr inte så ofta som jag önskade. Testa Terry Pratchetts "Witches Abroud" (tror den stavas så) Grandma Weatherwax och Nanny Ogg är två av de häftigaste äldre damer man kan tänka sig! Pratchetts böcker om Tiffany är också rätt bra.

#11 Hmm jag håller nog inte med ang. Hermione. Jag tycker det är hon som håller ihop det hela när de andra två är överkänsliga, och hon är praktisk och klok. Sen är hon varken överdrivet stark eller svag, hon är mänsklig helt enkelt. Ginny är också en bra karaktär.

A Song of Ice and Fire innehåller också en hel massa starka kvinnliga karaktärer, men det är synd att de försvinner lite i den i övrigt testosteronfyllda världen. Jag gillar karaktärer som Cersei. Mer såna kvinnor till fantasy tycker jag😉

Egentligen vet jag inte om jag gillar starka kvinnor, eller i alla fall inte traditionellt starka som i Xena. Jag föredrar kvinnor som har en massa svagheter, då blir de mer fulländade karaktärer.

Det finns olika sätt att vara stark på. Att låta sig själv ta plats, inte vara rädd för att säga sin åsikt, ha attityd och kunna vara både tuff och kvinnlig. Det är också att vara stark. Det är därför jag talar om en färgstark personlighet. Personer som det sprakar om. Om en person har en stark personlighet så blir dessutom svagheterna mer intressanta än hos en person med bara en massa svagheter. Jag föredrar dessutom om svagheten sitter i personligheten.
Sedan finns den andra sidan, manliga karaktärer med känslomässiga svagheter. De flesta manliga karaktärer har sina flesta svagheter i kroppen eller på det intelligenta planet, det är sällan en manlig huvudperson har en känslomässig svaghet.

Jag tycker inte särskilt mycket om Harry Potter. Jag läste om dem för ett par somrar sedan och upptäckte flera saker som jag störde mig på som jag inte upptäckt förut. Det finns brister i språket, jag läser på engelska så inget som kommit av översättning, och en massa glapp i historien som aldrig får sin förklaring. Inkonsekvenser och en del andra saker som kändes väldigt halvdant. När jag hade läst klart dem kände jag ingen saknad som jag kan göra efter en riktigt bra bok.
Då gillar jag Robert Jordan bättre, det tog mig ett halvår att läsa igenom böckerna men det var värt det.

Vad för glapp? xD

Tja, det tydligaste är hur Harry mellan fjärde och femte boken går från att vara relativt harmonisk till att bli en hormonsprängd jättelättirriterad tonåring. Det finns inga steg på vägen dit, det bara händer. För mig är det konstigt och inte så lite orealistiskt. Det finns ingen antydan att hans kusin tänker annorlunda om honom än sina föräldrar förrän i sista boken. Det är saker som är lite för plötsliga där det inte funnits någon som helst antydan förrän det händer.
En historia mer intressant om det finns möjligheten att själv klura ut visa saker i boken, det ska gå att se vägen till ett avslöjande. Det gör inte jag i Harry Potter, inte ens efter att ha läst om dem flera gånger.
Min favoritförfattare är Robert Jordan och hans böcker "The Wheel of Time", jag har läst om dem ett par gånger (de är rätt många…) och kan faktiskt se antydningarna som sedan blommar ut helt och hållet så att läsaren är med i historien och inte bara får presenterad framför sig.

#15: Harry är väl ganska "tonårig" och otrevlig genom samtliga böcker?

#11: "Hon är väldigt kapabel och kan göra mycket men hon får ingen tacksamhet." Nej, det hade väl varit orealistiskt om något! Men karaktären Hermione blir ju inte mindre kapabel för att de andra karaktärerna inte blir tillräckligt imponerade av henne?

Yngsta dottern Weasly - är det Ginny hon heter? - är annars en figur som agerar under radarn, bara i andras ögon, för att sedan när det behövs visa sig kompetent och självgående.

#15 Inte här heller kan jag hålla med 🙂 I slutet av fjärde boken genomgår Harry en väldigt traumatisk upplevelse. Att se en människa han respekterar bli dödad liksom i förbigående, och att samtidigt vara så nära döden själv, skulle nog påverka de flesta. Vad man får veta får han heller inte mycket hjälp att själv ta sig igenom denna svåra upplevelse, speciellt inte av den person han respekterar mest. Jag tycker egentligen inte det är förvånande att han är så retlig (fast jag tycker det är lite irriterande ibland, men det är en annan sak).

Jordan tycker jag drar ut på sina böcker alldeles för mycket. Sen har jag lite problem med hans kvinnosyn. Jag undrar om han någonsin träffade en helt normal tjej som inte såg det som sin livsuppgift att påpeka männens underlägsenhet stup i kvarten🙂

Går inte han igenom en traumatisk upplevelse i slutet på varje bok? Får han någonsin hjälp att hantera dem? Det är inte konstigt att bli tonåring men det är lite konstigt att det inte byggs upp över tid. Plötsligt så är han en tonåring som retar sig på allt. Sedan så är han inte så mycket tonåring längre.
Alltså bara det faktum att J.K Rowling var tvungen att berätta i en intervju att Dumbledore ska vara gay, det märks ingenstans i böckerna. Då är jag ändå extra uppmärksam på sådant. Som läsare ska det gå att uppfatta sådant utan att författaren berättar det utanför boken.

Det händer så otroligt mycket i böckerna så jag vet inte hur man skulle kunna minska ner det utan att förlora komplexiteten som gör berättelsen så intressant. Brandon Sanderson gör också ett bra jobb att avsluta böckerna.
Vad gäller hans kvinnosyn så är det bland dem få böckerna där kvinnor är mångfacetterade. De har djup och tydligt olika personligheter. Dessutom är det gott om dem, de är inte bara bakgrundsfigurer utan har en viktigt roll. Jag tycker Jordan visar att han inte tycker skillnaden är så stor även om karaktärerna själva försöker intala sig att det är det.

(Det finns väl gott om exempel där folk försökt påpeka skillnader mellan könen, i verkliga livet? Finns ju boken "Män från mars, kvinnor från venus" som exempel.)

#0 "Har ni läst någon normbrytande fantasy?"

Trudi Canavan.

Black Magician-trilogin framför allt men även "Age of the Five".

Båda serierna har starka kvinnor i huvudrollerna utan att göra någon särskilt stor grej av det (det är inte böcker som handlar om hur ovanligt det är med mäktiga kvinnor så att säga), och Black Magician-trilogin har också med en homosexuell man som fyller andra funktioner i handlingen än just att vara homosexuelll eller ett offer för fördomar (även om han är det också).

Jag kan varmt rekommendera Black Magician, jag har läst dem på engelska och vet inte om det finns någon svenks översättning.

18 - måste man göra en gaykaraktär obviously gay bara för att den är gay..? Och han gick ju igenom ngt extra trautmatiskt i fyran med tanke på att hans vän blev mördad och Voldemort återuppstod._.
Han har sina vänner som hjälper honom igenom sådant. Och han har Sirius och Lupin. Och familjen Weasley.

#20 Jag tycker definitivt att man ska kunna se det utan att författaren påpekar det! Annars så blir det liksom meningslöst, en karaktär behöver inte vara uppenbart gay, för då handlar det om stereotyper och det är inte bra. Däremot tycker jag att det ska finnas ledtrådar som kan ge läsaren en vink. Om tjugo år ska en ny generation kunna läsa böckerna och uppfatta saker i handlingen, om karaktärerna, utan ha en aning om vad författaren sa i en intervju som man kanske såg.
-.- om man har varit med om en sådan dramatisk upplevelse och uppenbarligen har posttraumatiskt stressyndrom så behöver man seriöst professionell hjälp. Finns inte mycket vänner kan göra i det läger, hur mycket de än vill.

Jag är inte särskilt förtjust i böckerna, jag har förklarat varför. När jag var i undre tonåren läste jag dem flera gånger om men när jag blev äldre såg jag brister. Därför gillar jag inte böckerna, de saknar lite för mycket. Jag kan läsa dem, punkt. Jag försöker inte tala om för dig att du inte kan gilla böckerna. Det är en smaksak. Jag bara förklarar varför jag inte tycker att Harry Potter är så bra böcker som många tycker att det är.

#21 PTSD är någonting som ofta faktiskt försvinner av sig själv. Det handlar om tid, och hur en själv hanterar saker.

Tror du verkligen traumatiska upplevelser försvinner så lätt? Det behöver inte vara så traumatiskt som ett dödsfall. Det påverkar en i flera år efter åt, utan att försvinna helt, ändå. Det handlar mer om att begrava upplevelsen så att man inte behöver tänka på den. Det ändrar inte det faktum att den finns där och skaver. För att kunna göra något åt det behöver man i stort sett alltid hjälp. Både för att erkänna att upplevelsen och att bearbeta den.
Vad tror du annars terapi är till för? Sätt att tjäna pengar?

#23 Enligt min lärare i psykologi löser de flesta PTSD "fallen" sig själva, utan att man behöver söka hjälp för det. 

Det handlar definitivt inte om att begrava någonting. Undertrycka saker löser inte ett skit, utan ökar istället risken för att du drabbas av en överdeterminerad kris istället.

De flesta erkänner händelser och hanterar det själva. Annars skulle alla människor som har haft släktingar som dött behöva terapi. Eller i mitt fall, min storebror. 

I fall du vill argumentera med min psykologilärares tyckande och tänkande i den situationen får du skriva ett brev till denne - tills dess väljer jag hellre att tro på det hon säger framför dig.

Terapi är till för de som behöver det. Vad tror du det är till för?

Känns som tråden lämnat ämnet rejält 🙂.

Jag kan förstå om man av dramaturgiska skäl utelämnar långa timmar av terapibehandling från en fantasyroman oavsett om det skulle behövts i verkligheten eller inte 🙂.

Någon som har något annat tips på bra böcker kanske? (Kanske skulle behövas en separat tråd om normbefästande böcker, det skulle också vara kul att höra om)

#25 Jo, det kan jag hålla med om.

Är inte Arya i Eragon lite normbrytande?

Tänker även lite på guldkompassen böckerna.

#25 Sånt händer 😉 bra att du hjälper till 😃

Jag skulle inte ha med sådant själv, däremot kanske jag skulle nämna det utan att faktiskt beskriva det.

Det är bara att starta en 🙂 alla är välkomna och starta en diskussion.