Annons:
Etiketthbtq
Läst 3729 ggr
Lucifer Sam
10/8/13, 11:57 AM

Likhetsfeminism och transexualitet

Jag har en fundering som jag skulle vilja ventilera.

Likhetsfeminismen argumenterar ju som jag förstår det för att det inte finns några naturliga skillnader mellan män och kvinnor förutom de rent kroppsliga; resten sägs vara resultatet av samhället och de normer som vi i princip får med oss med modersmjölken. När vi säger at vissa känslomässiga eller beteendemässiga drag är ”kvinnliga” respektive ”manliga” ger vi alltså uttryck för dessa konstruerade normer.  

Men hela den här HBT-diskussionen verkar ju tvärt om påvisa att skillnaderna är reella och finns bortom kroppen. Framförallt är det ju uppenbart då det gäller transexuella eftersom deras fysiska kropp inte stämmer överens med deras könsidentitet. Uppenbarligen känner eller inser de att de i själva verket är något annat än vad kroppen påvisar vilket leder till deras frustration och förtvivlan. Deras hopp är alltså att få ändra på kroppen så att den passar ihop med huvudet och känslorna. Men, om det nu är som likhetsfeminismen hävdar, att vårt kön utgörs bara av kroppen – hur går det ihop med deras upplevelse?

Är det likväl inte så att våra könshormoner faktiskt påverkar en stor del av vårt känsloliv? Mängden testosteron tycks ju ha inverkan på exempelvis aggressivitet och många kvinnor vet ju definitivt att hormonerna kan jäklas vissa tider i månaden vilket stundtals påverkar både känslor och humör tämligen radikalt. Transexuella som genomgått hormonbehandling vittnar ju också om att de förändrats även själsligt.

Nu menar jag inte att försvara särartsfeminismen eftersom den snarast saboterar den egentliga jämställdhetskampen. Självfallet finns det inga skäl att anta att dessa skillnader påverkar intelligens eller andra mentala förmågor och således heller ingen anledning att diskriminera något av könen på grund av detta.

Men återigen, mina funderingar är alltså – hur kan man försvara likhetstanken utan att samtidigt förneka att transexualism är en realitet och hur skall man förstå begrepper könsidentitet?  

Shine On You Crazy Diamond

Annons:
Ikajo
10/8/13, 12:26 PM
#1

Det här är en extrem komplex fråga som inte har några lätta svar men jag skulle vilja börja med att konstatera att det är skillnad på att identifiera sig själv som män eller kvinna och att bli identifierad utifrån att en är man eller kvinna.

Jag tillhör de som anser att det egentligen inte finns några större skillnader mellan kvinnor och män. Jag ifrågasätter också betydelsen av de skillnader som finns och huruvida de överhuvudtaget går att dela upp i manligt kvinnligt.
Det betyder inte att jag förnekar att det finns män eller kvinnor. Det är inte själva den kroppsliga upplevelsen jag förnekar. Jag förnekar att det är kroppens utformning, alltså vad man har mellan benen, som skulle vara avgörande för hur vi är som personer.

Att uppleva sig som man eller kvinna har inget att göra med vilka könsroller som respektive kön får sig tilldelat och måste hantera. Jag upplever mig själv som kvinna, jag är kvinna fullt ut, men jag anser inte att det faktum att jag är kvinna är viktigt eftersom jag ser mig i första hand som människa.

Våra personlighetsdrag, till exempel humör, är delvis genetiska. Vi har vissa förutsättningar beroende på humör. De är också delvis kontextuella, vår omgivning lär oss vilka känsloyttringar som är acceptabelt och i vilken skala. Det är inte medvetet utan sker på ett strukturellt och kulturellt plan. Olika kulturer har olika temperament, det har i grunden inget med könet i sig att göra.

Vad gäller humör och hormoner så är det en myt. Bara i fall av extrem hormonobalans påverkas humöret så till den grad att det är personlighetsstörande. Vi har många hormoner i kroppen och alla påverkar de oss på något vis, helt oberoende av huruvida vi har kvinnliga eller manliga könsorgan. Dessutom, både män och kvinnor producerar testosteron och östrogen, bara inte i samma mängder.

Så det finns inget egentligt hinder för transsexualitet i en likhetstanke eftersom det finns en skillnad i hur vi själva uppfattar vår kropp och vilka tolkningar som andra lägger på oss utifrån vår kropp.

//Sofia - Sajtvärd på Feminism iFokus
Officiell titel: Professionell Skrivare
Du kan läsa text skriven av mig här

Lucifer Sam
10/8/13, 12:56 PM
#2

Tack för svar; lite grubblerier kvarstår dock.

Är det verkligen en myt att könshormonerna spelar en ganska stor roll? Jag trodde att det var mer eller mindre känt att personer som intar dopningspreparat innehållande testosteron faktiskt blir mer aggressiva och våldsbenägna. Det har ju åtminstone hävdats av såväl polis som dopinjourer och många grova våldsbrottslingar lär ju vara påverkade av dylika preparat.) Kvinnor som missbrukar anabola lär ju också börja uppvisa mer av det vi kallar "manligt beteende" så då torde ju hormonella faktorer påverka. (men jag kan ju självfallet ha missuppfattat)

Visst kan du ha en poäng i att man bör skilja mellan vad personen själv upplever och de förväntningar som tillskrivs utifrån. Men faktum kvarstår ju att personen i fråga tar radikalt avstånd från det kroppen uppvisar och det som sägs vara det som definierar deras kön. Så det verkar som om man inte längre kan säga att det enda riktiga skillnaden mellan könen är att "män har snopp och kvinnor snippa" Uppenbarligen stämmer inte det så frågan är då vad som alltså utgör den grundläggande skillnaden - elller finns inte ens den egentligen?

Shine On You Crazy Diamond

Ikajo
10/8/13, 1:43 PM
#3

Som jag skrev ska det till ganska extrema nivåer för att hormoner ska orsaka personlighetsstörningar. Folk som doppar sig med testosteron och annat liknande intar ju med all säkerhet ganska stora mängder av hormonet för att få effekt. Då är det ganska självklart att det också sker rubbningar.
Jag har själv haft en hormonrubbning i närmare tre år, jag har brist på östrogen och min kropp verkar inte producera tillräckliga mängder själv. Så för att väga upp äter jag p-piller. Det egentliga skillnad jag märkt är att jag får mens, vilket jag inte får utan, och att jag inte får humörsvängningar. Å andra sidan så har jag överhuvudtaget blivit lugnare som person och blir inte alls lika arg och irriterad som jag blev förut. Men det har andra orsaker en hormonerna.

Spektret mellan man och kvinna är ganska rejält brett. Det finns de som föds som till exempel kvinna men vars kroppar producerar manliga hormoner. Det finns de som ser ut som kvinnor på insidan men är i själva verket män, deras könsorgan är inåt vända. Och så vidare. Det är flera skalor som påverkar åt olika håll. Så vår skarpa uppdelning mellan könen fungerar egentligen inte så väl som vi vill att den ska göra.

Jag tror personligen att livet skulle vara enklare för många transsexuella om samhällets skarpa uppdelningen mellan könen helt enkelt inte existerade. Det är inte bara transsexuella som känner obehag och tar avstånd från könsrollerna som finns. Jag tror snarare att könsrollerna som finns idag är en bidragande orsak till att många transsexuella upplever depression och utanförskap. Skulle rollerna vara öppnare och normerna mer tillåtande tror jag att vi skulle få se många fler uttryck för olika identiteter än vad vi gör idag.
Idag finns det så klara regler för hur en man och en kvinna ska bete sig, hur de ska klä sig, hur de ska se ut. Om man inte följer dessa regler blir man avvikande, som avvikande sticker man ut, är lite konstig, vad som än händer. Vilket är olyckligt. Om man fick klä sig och bete sig som man ville, utan att bli betraktad som avvikande tror jag saker skulle vara lättare.

//Sofia - Sajtvärd på Feminism iFokus
Officiell titel: Professionell Skrivare
Du kan läsa text skriven av mig här

Lucifer Sam
10/8/13, 1:58 PM
#4

Okej, tack igen för svar men min ursprungliga fråga handlade egentligen inte speciellt mycket om könsroller såsom utseende, klädsel, beteende och liknande utan var hos oss som själva ”könet sitter” eller hur man ska uttrycka det. Vad är det som avgör om man är man eller kvinna enligt dem som vill förneka skillnader utöver de vi finner vid studerandet av den fysiska kroppen?

Jag är kvinna, det vill säga, jag har en kvinnas kropp och jag upplever mig som kvinna (har aldrig känt mig som man) men samtidigt uppfyller jag inte på långa vägar flertalet av de yttre mallar vissa har för hur en kvinna "skall vara". Jag använder inte smink eller beter mig utpräglat ”kvinnligt” (vad det nu betyder ). Helt enkelt, jag gör inga aktiva försök att passa in i något fack men likväl ÄR jag kvinna så var finns denna kvinnlighet hos mig? Är det mellan benen eller i min skalle? Hur påverkar svaret den ursprungliuga frågan?

Shine On You Crazy Diamond

Ikajo
10/8/13, 3:29 PM
#5

Jag tror faktiskt inte det går att svara på var könet sitter. Det finns hjärnforskning som visat att kvinnor och män har olika mönster i hjärnan och att de som upplever sig vara födda i fel kropp också har det hjärnmönster som hör samman med det kön de upplever sig ha. Betyder det att könet sitter i hjärnan? Svårt att säga.

De finns de som föds med svårdefinierade könsorgan, sitter deras kön där? Omöjligt att säga. Att man nästan omgående opererar små barn för att deras kön ska se normala ut säger nästan mer om samhället än deras könsidentitet.

Det kanske så att det är något som samverkar. Något mellan samhället och den biologiska kroppen. I vissa länder är kön något mer flytande och kön kan vara något av ett val. Var sitter könet då? Det är inte en lätt fråga och jag tror att det är mycket som sitter ihop. Däribland könsroller, könsidentitet och kanske till och med det faktum att det är så oerhört viktigt för oss att veta vilket kön vi och andra tillhör.

//Sofia - Sajtvärd på Feminism iFokus
Officiell titel: Professionell Skrivare
Du kan läsa text skriven av mig här

Lucifer Sam
10/8/13, 4:34 PM
#6

Jo det där med olika hjärnmönster har jag också hört men är det verkligen accepterat av strikta likhetsfeminister? Jag är inte alls speciellt insatt i feministiska teorier (har endast läst en kurs i feministisk filosofi i min grundutbildning) men efter var jag tror mig ha förstått av det jag läst så vänder sig denna feministiska gren mot det gängse bruket att tillskriva individer diverse egenskaper bara för att de råkar ha ett visst kön när vi egentligen inte kan dra några sådana slutsatser alls. Vi lägger alltså in mängder av attribut till begreppen ”kvinna” respektive ”man” vilka egentligen inte finns där annat än som förväntningar skapade an samhällets kultur och normer.

Det enda som jag uppfattat att likhetsfeministen anser de facto finnas i begreppet kvinna” är ”hon snippa” och det enda i begreppet man är ”han har snopp”. Om det är på det viset så tycks det inte gå ihop med existensen av transsexualitet men detta gäller givetvis bara om min förståelse av likhetsfeminismen är någorlunda korrekt; kanske är den mer ”liberal” än vad min beskrivning här medger. Du får gärna rätta mig om jag har fel 🙂

Shine On You Crazy Diamond

Annons:
Ikajo
10/8/13, 4:40 PM
#7

Jag tror överhuvudtaget att det är svårt att ringa in en feministisk inriktning. Det är inte som om jag skulle säga att jag är likhetsfeminist. Jag ser mig själv som feminist med en strukturalistisk tankebyggnad. De flesta inriktningar får sina namn utifrån i vilket fall. Jag har inga problem med att forskare hittar olika mönster, det är oviktigt. Det viktiga är vilken innebörd vi lägger i dessa mönster. Är det bara så att dessa mönster skiljer sig åt beroende på vilket kön man upplever sig har. I så fall varför, och hur viktigt är det i slutändan? Det är lite så jag tänker.

//Sofia - Sajtvärd på Feminism iFokus
Officiell titel: Professionell Skrivare
Du kan läsa text skriven av mig här

Upp till toppen
Annons: